Hur trög får man bli?

En av våra senaste onsdagsuppgifter var att fundera över vilka kvalitéer kvantitativ statistik besitter.
Jag har tidigare läst Åsbergs artikel där han för ner begreppen kvalitativ och kvantitativ "metod" till datainsamlingsnivå. Det hade inte riktigt landat hos mig men efter kommentarerna från Ulla på våra diskussioner känner jag mig nästan dum.
Jag har läst Åsberg ytterligare en gång idag och nu tror jag äntligen att jag förstår lite bättre, jag tror att jag har lyckats få hans resonemang om kvalitativa och kvantitativa metoder att också landa hos mig. Plötsligt blir allt lättare att förstå! Tänk att man kan läsa och försöka förstå en text men att det ska ta sådan tid att få den att landa. Jag tycker även att jag börjar greppa ontologi och epistemologi. Begrepp som jag tidigare inte riktigt har kunnat placera in i mitt kunskapsbygge.
Så för närvarande köper jag Åsbergs resonemang om begreppen kvalitativ och kvantitativ. Det blir lättare att förstå helheten om man inte blandar in begreppen på en högre nivå!

Som en trailer

Hur kan man fånga sitt eget lärande på tre sidor? Jag kan det inte. Visst har jag gjort precis som jag ska, alltså lämnat in ett paper om mitt eget lärande. Men jag tycker inte att jag kan fånga det som jag vill! Jag kan plocka ut korta sekvenser som påverkat mig men dessa sekvenser blir bara som en trailer till en film som redan spelats upp.
Hur som helst, nu har jag skrivit ner några rader och lämnat in. Det känns bra! Det är alltid en skön känsla att få sätta punkt. Samtidigt så tror jag att jag flera gånger kommer att återkomma till litteraturen. Jag kanske inte har lärt mig så mycket "nytt", men många av de tankar som vi läst om hos"våra" pedagoger har fått bli bekräftelser på något som jag redan känt till. En förankring i teorier och filosofiska tankegångar.

Schlechty - andra intryck

Nu har jag börjat läsa Schlechty. Han är mycket intressant. Jag har inte hunnit så långt ännu men jag har fastnat för det han skriver om syfte och mål. Jag håller helt och hållet med honom om att vi i skolan ofta glömmer att se vilket syfte vi har med vår undervisning och med elevernas utbildning. Vi glömmer också se vilket samhälle vi ska förbereda våra elever för. Ofta fastnar vi i regelverket med struliga elever och hur vi ska göra för att överhuvudtaget kunna hantera dem.
Det är också intressant att läsa hur han trycker på ledarskapet. Freire lyfte fram den förtrycktes roll och hur viktig den här för att individen ska komma vidare. Schlechty lyfter fram ledarens roll. Jag tycker inte att de för den skull är varandras motpoler. De kompletterar varandra på något sätt! Båda rollerna är oerhört viktiga i skolan. Den ena behöver inte ta ut den andra, så tänker jag...

Tekniskt strul

Idag kunde vi inte ta del av redovisningarna om Dewey. Uppkopplingen strulade och problemet gick inte att lösa. Det känns lite tråkigt, jag hade sett fram emot att få se era rollspel. Hoppas att det fungerar nästa vecka. :-)

Carpe diem, Dewey och Khalil Gibran

Nu har jag sportlov. Det har inneburit en djupdykning i litteraturen som vi har på den här kursen. Det känns skönt att äntligen få lite mer tid till förfogande.
De första dagarna har jag ägnat åt "Den mångkulturella skolan" och Dewey. Det har varit mycket intressant att läsa de olika pedagogerna som vi har på den här kursen.

Just nu är jag inne en del i Deweys tankerum... På något sätt så är han ganska lik Freire när han säger att den aktiva sidan hos barnet kommer före den passiva i barnets utveckling (Dewey, s.53). Han skriver också om att när man inte börjar i barnets medvetenhet så tvingas barnet in i en passiv och receptiv roll... resultatet blir konflikter och slöseri med tid och kraft. (Dewey, s. 53)
Jag tycker tyvärr att jag känner igen mig en del i min vardag, både på min arbetsplats och i den politik som förs idag med införande av ordningsbetyg och en diskussion i fikarummet om att "vissa elever inte fattar, eller problem med kepsar". Då funderar jag över om vi verkligen inte kommit längre än 1897 då Dewey skrev sitt Credo.

När jag läser Dewey far också min tanke till Khalil Gibran som skrivit om Barnen:
...ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.
Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen.
Ni är de bågar från vilka era barn flyger som levande pilar...

Tänk om vi som jobbar i skolan kunde se mer på utbildningen som den levnadsprocess, värd att levas för sin egen skull, som Dewey skriver om, och inte bara som en förberedelse för kommande liv. (Dewey, s 48)Då tror jag att vi skulle komma långt och inte låsa oss vid det paket som vi ska "ge eleverna" utan att i nuet hitta möjligheter.

Mycket på en gång

Nu läser jag flera böcker samtidigt. Det är nästan jobbigt, har svårt att bara fokusera på en åt gången för närvarande.
Hur som helst, jag har börjat läsa den mångkulturella skolan. Den är intressant. Jag har särskilt fastnat för det som skrivs om att man ska se eleverna som en resurs i klassrummet. De har mycket att tillföra. Men hittills saknar jag ett perspektiv, kanske kommer det senare i boken... Det finns många exempel från invandrade elever från olika kulturer, men hittills inte ett enda exempel från elever med svensk bakgrund. Lärarna har svensk bakgrund och de skriver om hur de ska anpassa sin undervisning, eleverna som de skriver om har invandrarbakgrund och det skrivs om hur man ska förstå dem mm. Men jag saknar den tredje gruppen i sammanhanget, de spelar väl också en viktig roll....?

Det påverkar min vardag...

Det är intressant att märka att den litteratur jag läser på den här kursen ofta har en direkt inverkan på min vardag och mitt dagliga arbete.
För närvarande har vi haft en diskussion på skolan om att formalisera omprov och möjligheter för eleverna att ta igen sådant som de missat. Några lärare vill ha vissa fasta omprovsdatum, andra vill ha återläsningsdagar i maj. Själv är jag tveksam till alla förslagen och vill helst fortsätta jobba som jag gjort hittills.
Jag har alltid tänkt mig kunskap så; man bygger sin kunskap utifrån det som är känt och relaterar till sådant som man känner till, alltså en pendling mellan det okända och det kända. Jag tror att ny kunskap förvärvas i ett samspel mellan det redan kända och det okända nya som man möter. När jag läser Freire och även Dewey så bekräftas de tankarna. Ansvaret ligger mycket hos den som lär.
I min undervisning har jag jobbat mycket med att eleverna själva ska ta ett ansvar för att planera sin egen tid, både för omprov och för det dagliga arbetet i skolan. Jag har gett vissa ramar för när man kan ta igen vissa saker och eleverna är väl insatta i hur det fungerar. Eftersom vi som lärare är olika och undervisar i olika ämnen har vi lite olika metoder för hur eleverna kan jobba. Mitt problem blir att vi nu plötsligt ska likrikta oss. Alla ska göra på samma sätt, och jag tror tyvärr inte att det är för elevernas skull utan för vår egen. För mig så innebär det här bl a att jag måste tänka om helt med hur jag lägger upp undervisningen, vilket jag helst inte vill eftersom jag tycker att nuvarande system fungerar väl för eleverna och den feedback jag fått från eleverna bekräftar detsamma. Det känns som om eleverna ska anpassa sig till systemet istället för tvärtom. Jag tar ifrån dem ansvaret för sin egen inlärning och planering som jag tidigare kämpat med att de ska ta.
När jag läst om Freire och hans idéer om dialogen och det egna ansvaret stärks jag i min uppfattning om att fortsätta jobba som jag gör. Men min vardag blir en brottningsmatch mot ett allt mer formaliserat system. Kanske kan det komma ut något fruktsamt ur detta. Hoppas det!

Arbus och snö

Var på filmfestivalen i Göteborg igår och såg bl a en film som heter Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus med Nicole Kidman i huvudrollen. Filmen handlade om en känd fotograf (inte känd hos mig men det var så filmen presenterades) som tagit bilder på människor som i våra ögon tycks udda på olika sätt.
För mig blev filmen som en del i det pedagogiska pussel jag just nu håller på och lägger. Arbus möte med det annorlunda, för oss främmande, och hennes bilder visar på en grupp människor som har erövrat sin situation, medvetna om sin egen kultur. På något sätt kopplar jag detta till det Wicke tog upp om Banks och till det som Freire skriver om "de förtryckta".
Förutom kurslitteraturen så läser jag också Snö av Orhan Pamuk. Den ger mig också mycket tankar kring kultur och våra olika sätt att skapa kultur som Wicke tog upp i sin föreläsning. Ofta tycker jag att skönlitteratur hjälper mig mycket att förstå det som inte ingår i "min kultur". Förståelsen för det annorlunda ökar förhoppningsvis.
Det här är väl ungefär det som rör sig i mitt huvud just nu....

Mer om förtryckare och förtryckta...

Det är bra att få kommentarer på det man skriver ner, det gör att tanken far vidare och får lite ny energi. Ullas kommentar till mitt föregående inlägg bestod bl a av följande frågor: Är elever bara förtryckta inifrån sig själva? och hur gör jag själv som lärare för att inte vara en förtryckare?
Min bild där jag jobbar idag är att elever många gånger är förtryckta "inifrån sig själva", men ofta ligger finns det en historia med där lärare i olika sammanhang har varit den som förtycker.
Som lärare har man en oerhört stor makt i klassrummet. Jag ser inte alltid själv min roll, tror jag, vill gärna ha en god relation med eleverna, men glömmer att de ser på mig som den som ska bedöma dem. (Dagens skola är väldigt fokuserad på bedömning, vilket jag inte är så förtjust i, lusten till att bygga kunskap försvinner ofta i betygsjakten.)
Tillbaks till makten i klassrummet. Vissa dagar tror jag att elever uppfattar mig som "förtryckare" andra inte. Ibland upplevs jag nog som förtryckare bara genom min roll som lärare. Skolan är ett måste även om gymnasiet är frivilligt, men för att klara sig i livet, få ett jobb och tjäna egna pengar måste man ha en utbildning. För vissa elever blir jag som lärare den som personifierar detta tvång, eller den som ska tvinga dem genom nålsögat.
Kanske kan man också upplevas som förtryckare när man som elev inte blir sedd eller känner sig ignorerad. Direkt förtryck förekommer också i skolan från läraren till eleven, även om jag nu hoppas att eleverna inte upplever mig så, så tror jag ändå att det är ganska vanligt. Som lärare "äger" man (oftast) dagordningen i klassrummet och styr på så sätt mycket av det som händer, man har makten i sina händer... Är man alltid förtryckaren då?

Efter dagens föreläsning så har mina tankar också "snurrat in i" den kulturella mix som finns i skolan. Jag har också funderat kring det när jag läst Freire.
Är det så att jag ser på invandrarelever som förtryckta? Någon jag ska ta hand om och visa "hur det är"? Eller tar jag till vara på dem, deras erfarenheter och bakgrunder, som en resurs i klassrummet? Den här frågan måste jag ställa mig dagligen!!
Ofta tänker jag nog att de ser på sig själva som förtryckta...

Föreläsningen idag gav många nya tankar och nya sätt att tänka kring mångkultur. Banks tankar som Wicke tog upp i slutet på sin föreläsning var särskilt intressanta.
Hur ska jag göra för att mina elever ska känna och uppleva att de uppnår JÄMLIKHET i klassrummet?

Freire om de förtryckta...

Jag funderar mycket när jag läser Freires bok över vilka som är de förtryckta idag. På vilket sätt kan hans tankar omsättas i vår tid och vårt samhälle?
Ska jag bara se hans pedagogiska idéer som något som passade in i hans tid och verklighet, eller finns det tankar som kan appliceras på min verklighet och min tid?
Idag sa en elev så här till mig när han inte hade gjort förra veckans uppgifter: -Det är inte mitt fel, det beror på Kalle! (Bakgrund till händelsen: Kalle och Olle(påhittade namn) hade simning på idrottslektionen. Grabbarna blev osams och Kalle försökte knuffa i Olle i vattnet men Olle slog i knät i badkarskanten, gjorde sig illa, och måste nu använda kryckor några veckor)
-Ja, blev mitt svar, att du gjort dig illa i knät må bero på Kalle, men det är fortfarande ditt ansvar att försöka fixa uppgifterna från förra veckan. Då svarar Olle; - men fattar du inte, det är inte mitt fel! Jag kan inte göra uppgiften pga Kalle och det som hänt.
När jag mötte det här började jag fundera över vad Freire skriver om de förtryckta. "Frihet är inget man får, den måste erövras. Den måste ständigt och ansvarsfullt eftersträvas" (Freire, s. 42). Ansvaret för sin egen utveckling, sin strävan mot "humanisering" ligger, som jag ser det, i att Olle själv tar itu med sina uppgifter, sitt eget lärande. Så länge han skyller resultatet på andra blir han fånge i sin egen ilska över den oförrätt som drabbat honom.
Problemet för mig blir, hur ska jag hjälpa Olle att titta framåt och inte tillbaka på det som hänt? Freire skriver mycket om DIALOGEN som ett pedagogiskt verktyg och det tror jag mycket på. Men i min vardag är det svårt att hinna med att möta elever, se dem och lyssna till dem så att de också hinner lyssna in sig själva.
Min roll som lärare är mångbottnad. Förutom att vara den som lyssnar in ska jag också hinna med att planera lektioner, genomföra dem, examinera elever så att jag har underlag till bedömning, bedöma inlämningar och prov, dokumentera elevernas framsteg, komma med trevliga pedagogiska idéer i vårt gemensamma arbete i lärarlaget, vara "kompis" med eleverna, vara deras "mamma", hjälpa dem att kopiera material, fixa fram nya uppgifter till elever som missat eller ligger efter på något sätt, lösa konflikter, ta hand om elever som mår dåligt, sitta i EVK mm. Listan kan bli lång! Jag inser när jag skriver det här att uppgiften som lärare på något sätt blir omöjlig! Ändå håller jag på, och tycker dessutom att det är roligt. Allra mest för att jag får möta elever på ett nytt sätt för varje dag och för det som eleverna ger tillbaka till mig. MÖTET med dem blir ändå på något sätt det viktigaste. Så när Freire skriver att "dialogen är mötet mellan människor" (Freire, s 90), hjälper det mig att ändå se att dialogen finns där dagligen, också i de korta mötena vid kopieringsmaskinen. Frågan kvarstår dock för mig, hur möter jag Olle och alla andra "förtryckta" som har fått förtryckaren "inuti" sig. (Freire, s 61)

Äntligen fungerar det!

Nu har jag krånglat ganska mycket med inställningar i datorn för att få lov att publicera min sida på kursens gemensamma sida. Det som slutligen löste problemet var nog att jag stängde ner brandväggen tillfälligt, eller möjligtvis att jag tog bort alla cookies. Hoppas att ni andra har lättare att lösa det här än vad jag hade .

Onsdagens föreläsning...

Föreläsningen igår var bra! Strukturerad, en tydlig röd tråd, lättlyssnad, intressant och dessutom dagsaktuell. Jag fastnade särskilt för tankarna kring hur ideologier skapas, kopplat till det som nyligen hänt i Landskrona. Intressant sätt att analysera vad det egentligen är som händer när man funderar över strategier för att lösa problem.
Ofta saknar jag den ideologiska diskussionen på min nuvarande skola. På min förra arbetsplats, som var en folkhögskola, diskuterades ständigt vilka konsekvenser våra beslut skulle få. Det var alltid viktigt att de skulle gå i hand med den ideologi som vi som skola företrädde. På min nuvarande skola har vi en tendens att fastna i "handlingsrekommendationer" utan att alltid förstå vad vi säger med dem. Vår ideologiproduktion har en tendens att bli som Kurt Wicke nämnde i sin föreläsning "situationsberoende"(hoppas jag förstått rätt nu...).

Ny dag, nya tankar!

Ny dag, nya tankar!
Idag har jag jobbat lite med att få bloggen att fungera. Jag har vissa problem med att förstå det här tror jag. Jag måste sätta mig en stund med det här för att förstå hur man gör helt enkelt.

Blogtest

Här är min första blog. Idag testar jag bara verktyget. Vi får se om det är något att ha och om jag kommer att använda det.