Freire om de förtryckta...

Jag funderar mycket när jag läser Freires bok över vilka som är de förtryckta idag. På vilket sätt kan hans tankar omsättas i vår tid och vårt samhälle?
Ska jag bara se hans pedagogiska idéer som något som passade in i hans tid och verklighet, eller finns det tankar som kan appliceras på min verklighet och min tid?
Idag sa en elev så här till mig när han inte hade gjort förra veckans uppgifter: -Det är inte mitt fel, det beror på Kalle! (Bakgrund till händelsen: Kalle och Olle(påhittade namn) hade simning på idrottslektionen. Grabbarna blev osams och Kalle försökte knuffa i Olle i vattnet men Olle slog i knät i badkarskanten, gjorde sig illa, och måste nu använda kryckor några veckor)
-Ja, blev mitt svar, att du gjort dig illa i knät må bero på Kalle, men det är fortfarande ditt ansvar att försöka fixa uppgifterna från förra veckan. Då svarar Olle; - men fattar du inte, det är inte mitt fel! Jag kan inte göra uppgiften pga Kalle och det som hänt.
När jag mötte det här började jag fundera över vad Freire skriver om de förtryckta. "Frihet är inget man får, den måste erövras. Den måste ständigt och ansvarsfullt eftersträvas" (Freire, s. 42). Ansvaret för sin egen utveckling, sin strävan mot "humanisering" ligger, som jag ser det, i att Olle själv tar itu med sina uppgifter, sitt eget lärande. Så länge han skyller resultatet på andra blir han fånge i sin egen ilska över den oförrätt som drabbat honom.
Problemet för mig blir, hur ska jag hjälpa Olle att titta framåt och inte tillbaka på det som hänt? Freire skriver mycket om DIALOGEN som ett pedagogiskt verktyg och det tror jag mycket på. Men i min vardag är det svårt att hinna med att möta elever, se dem och lyssna till dem så att de också hinner lyssna in sig själva.
Min roll som lärare är mångbottnad. Förutom att vara den som lyssnar in ska jag också hinna med att planera lektioner, genomföra dem, examinera elever så att jag har underlag till bedömning, bedöma inlämningar och prov, dokumentera elevernas framsteg, komma med trevliga pedagogiska idéer i vårt gemensamma arbete i lärarlaget, vara "kompis" med eleverna, vara deras "mamma", hjälpa dem att kopiera material, fixa fram nya uppgifter till elever som missat eller ligger efter på något sätt, lösa konflikter, ta hand om elever som mår dåligt, sitta i EVK mm. Listan kan bli lång! Jag inser när jag skriver det här att uppgiften som lärare på något sätt blir omöjlig! Ändå håller jag på, och tycker dessutom att det är roligt. Allra mest för att jag får möta elever på ett nytt sätt för varje dag och för det som eleverna ger tillbaka till mig. MÖTET med dem blir ändå på något sätt det viktigaste. Så när Freire skriver att "dialogen är mötet mellan människor" (Freire, s 90), hjälper det mig att ändå se att dialogen finns där dagligen, också i de korta mötena vid kopieringsmaskinen. Frågan kvarstår dock för mig, hur möter jag Olle och alla andra "förtryckta" som har fått förtryckaren "inuti" sig. (Freire, s 61)