Carpe diem, Dewey och Khalil Gibran

Nu har jag sportlov. Det har inneburit en djupdykning i litteraturen som vi har på den här kursen. Det känns skönt att äntligen få lite mer tid till förfogande.
De första dagarna har jag ägnat åt "Den mångkulturella skolan" och Dewey. Det har varit mycket intressant att läsa de olika pedagogerna som vi har på den här kursen.

Just nu är jag inne en del i Deweys tankerum... På något sätt så är han ganska lik Freire när han säger att den aktiva sidan hos barnet kommer före den passiva i barnets utveckling (Dewey, s.53). Han skriver också om att när man inte börjar i barnets medvetenhet så tvingas barnet in i en passiv och receptiv roll... resultatet blir konflikter och slöseri med tid och kraft. (Dewey, s. 53)
Jag tycker tyvärr att jag känner igen mig en del i min vardag, både på min arbetsplats och i den politik som förs idag med införande av ordningsbetyg och en diskussion i fikarummet om att "vissa elever inte fattar, eller problem med kepsar". Då funderar jag över om vi verkligen inte kommit längre än 1897 då Dewey skrev sitt Credo.

När jag läser Dewey far också min tanke till Khalil Gibran som skrivit om Barnen:
...ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.
Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen.
Ni är de bågar från vilka era barn flyger som levande pilar...

Tänk om vi som jobbar i skolan kunde se mer på utbildningen som den levnadsprocess, värd att levas för sin egen skull, som Dewey skriver om, och inte bara som en förberedelse för kommande liv. (Dewey, s 48)Då tror jag att vi skulle komma långt och inte låsa oss vid det paket som vi ska "ge eleverna" utan att i nuet hitta möjligheter.