Hur trög får man bli?

En av våra senaste onsdagsuppgifter var att fundera över vilka kvalitéer kvantitativ statistik besitter.
Jag har tidigare läst Åsbergs artikel där han för ner begreppen kvalitativ och kvantitativ "metod" till datainsamlingsnivå. Det hade inte riktigt landat hos mig men efter kommentarerna från Ulla på våra diskussioner känner jag mig nästan dum.
Jag har läst Åsberg ytterligare en gång idag och nu tror jag äntligen att jag förstår lite bättre, jag tror att jag har lyckats få hans resonemang om kvalitativa och kvantitativa metoder att också landa hos mig. Plötsligt blir allt lättare att förstå! Tänk att man kan läsa och försöka förstå en text men att det ska ta sådan tid att få den att landa. Jag tycker även att jag börjar greppa ontologi och epistemologi. Begrepp som jag tidigare inte riktigt har kunnat placera in i mitt kunskapsbygge.
Så för närvarande köper jag Åsbergs resonemang om begreppen kvalitativ och kvantitativ. Det blir lättare att förstå helheten om man inte blandar in begreppen på en högre nivå!

Som en trailer

Hur kan man fånga sitt eget lärande på tre sidor? Jag kan det inte. Visst har jag gjort precis som jag ska, alltså lämnat in ett paper om mitt eget lärande. Men jag tycker inte att jag kan fånga det som jag vill! Jag kan plocka ut korta sekvenser som påverkat mig men dessa sekvenser blir bara som en trailer till en film som redan spelats upp.
Hur som helst, nu har jag skrivit ner några rader och lämnat in. Det känns bra! Det är alltid en skön känsla att få sätta punkt. Samtidigt så tror jag att jag flera gånger kommer att återkomma till litteraturen. Jag kanske inte har lärt mig så mycket "nytt", men många av de tankar som vi läst om hos"våra" pedagoger har fått bli bekräftelser på något som jag redan känt till. En förankring i teorier och filosofiska tankegångar.

Schlechty - andra intryck

Nu har jag börjat läsa Schlechty. Han är mycket intressant. Jag har inte hunnit så långt ännu men jag har fastnat för det han skriver om syfte och mål. Jag håller helt och hållet med honom om att vi i skolan ofta glömmer att se vilket syfte vi har med vår undervisning och med elevernas utbildning. Vi glömmer också se vilket samhälle vi ska förbereda våra elever för. Ofta fastnar vi i regelverket med struliga elever och hur vi ska göra för att överhuvudtaget kunna hantera dem.
Det är också intressant att läsa hur han trycker på ledarskapet. Freire lyfte fram den förtrycktes roll och hur viktig den här för att individen ska komma vidare. Schlechty lyfter fram ledarens roll. Jag tycker inte att de för den skull är varandras motpoler. De kompletterar varandra på något sätt! Båda rollerna är oerhört viktiga i skolan. Den ena behöver inte ta ut den andra, så tänker jag...

Tekniskt strul

Idag kunde vi inte ta del av redovisningarna om Dewey. Uppkopplingen strulade och problemet gick inte att lösa. Det känns lite tråkigt, jag hade sett fram emot att få se era rollspel. Hoppas att det fungerar nästa vecka. :-)

Carpe diem, Dewey och Khalil Gibran

Nu har jag sportlov. Det har inneburit en djupdykning i litteraturen som vi har på den här kursen. Det känns skönt att äntligen få lite mer tid till förfogande.
De första dagarna har jag ägnat åt "Den mångkulturella skolan" och Dewey. Det har varit mycket intressant att läsa de olika pedagogerna som vi har på den här kursen.

Just nu är jag inne en del i Deweys tankerum... På något sätt så är han ganska lik Freire när han säger att den aktiva sidan hos barnet kommer före den passiva i barnets utveckling (Dewey, s.53). Han skriver också om att när man inte börjar i barnets medvetenhet så tvingas barnet in i en passiv och receptiv roll... resultatet blir konflikter och slöseri med tid och kraft. (Dewey, s. 53)
Jag tycker tyvärr att jag känner igen mig en del i min vardag, både på min arbetsplats och i den politik som förs idag med införande av ordningsbetyg och en diskussion i fikarummet om att "vissa elever inte fattar, eller problem med kepsar". Då funderar jag över om vi verkligen inte kommit längre än 1897 då Dewey skrev sitt Credo.

När jag läser Dewey far också min tanke till Khalil Gibran som skrivit om Barnen:
...ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni
inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.
Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen.
Ni är de bågar från vilka era barn flyger som levande pilar...

Tänk om vi som jobbar i skolan kunde se mer på utbildningen som den levnadsprocess, värd att levas för sin egen skull, som Dewey skriver om, och inte bara som en förberedelse för kommande liv. (Dewey, s 48)Då tror jag att vi skulle komma långt och inte låsa oss vid det paket som vi ska "ge eleverna" utan att i nuet hitta möjligheter.

Mycket på en gång

Nu läser jag flera böcker samtidigt. Det är nästan jobbigt, har svårt att bara fokusera på en åt gången för närvarande.
Hur som helst, jag har börjat läsa den mångkulturella skolan. Den är intressant. Jag har särskilt fastnat för det som skrivs om att man ska se eleverna som en resurs i klassrummet. De har mycket att tillföra. Men hittills saknar jag ett perspektiv, kanske kommer det senare i boken... Det finns många exempel från invandrade elever från olika kulturer, men hittills inte ett enda exempel från elever med svensk bakgrund. Lärarna har svensk bakgrund och de skriver om hur de ska anpassa sin undervisning, eleverna som de skriver om har invandrarbakgrund och det skrivs om hur man ska förstå dem mm. Men jag saknar den tredje gruppen i sammanhanget, de spelar väl också en viktig roll....?

Det påverkar min vardag...

Det är intressant att märka att den litteratur jag läser på den här kursen ofta har en direkt inverkan på min vardag och mitt dagliga arbete.
För närvarande har vi haft en diskussion på skolan om att formalisera omprov och möjligheter för eleverna att ta igen sådant som de missat. Några lärare vill ha vissa fasta omprovsdatum, andra vill ha återläsningsdagar i maj. Själv är jag tveksam till alla förslagen och vill helst fortsätta jobba som jag gjort hittills.
Jag har alltid tänkt mig kunskap så; man bygger sin kunskap utifrån det som är känt och relaterar till sådant som man känner till, alltså en pendling mellan det okända och det kända. Jag tror att ny kunskap förvärvas i ett samspel mellan det redan kända och det okända nya som man möter. När jag läser Freire och även Dewey så bekräftas de tankarna. Ansvaret ligger mycket hos den som lär.
I min undervisning har jag jobbat mycket med att eleverna själva ska ta ett ansvar för att planera sin egen tid, både för omprov och för det dagliga arbetet i skolan. Jag har gett vissa ramar för när man kan ta igen vissa saker och eleverna är väl insatta i hur det fungerar. Eftersom vi som lärare är olika och undervisar i olika ämnen har vi lite olika metoder för hur eleverna kan jobba. Mitt problem blir att vi nu plötsligt ska likrikta oss. Alla ska göra på samma sätt, och jag tror tyvärr inte att det är för elevernas skull utan för vår egen. För mig så innebär det här bl a att jag måste tänka om helt med hur jag lägger upp undervisningen, vilket jag helst inte vill eftersom jag tycker att nuvarande system fungerar väl för eleverna och den feedback jag fått från eleverna bekräftar detsamma. Det känns som om eleverna ska anpassa sig till systemet istället för tvärtom. Jag tar ifrån dem ansvaret för sin egen inlärning och planering som jag tidigare kämpat med att de ska ta.
När jag läst om Freire och hans idéer om dialogen och det egna ansvaret stärks jag i min uppfattning om att fortsätta jobba som jag gör. Men min vardag blir en brottningsmatch mot ett allt mer formaliserat system. Kanske kan det komma ut något fruktsamt ur detta. Hoppas det!